Läste precis något av C S Lewis som fastnade i min hjärna och som jag precis nu sitter och funderar kring. Här är det:
Att älska över huvud taget är att vara sårbar. Älska något, så kommer ditt hjärta säkert att kramas samman och kanske krossas. Om du vill vara säker på att ha hjärtat okrossat, får du inte ge det till någon, inte ens till ett djur. Linda omsorgsfullt in det i fritidsintressen och små lyxsaker, undvik att bli engagerad, lås in det i själviskhetens skrin eller kista. Men i det skrinet - säkert, mörkt, stillastående, unket - förändras det. Det krossas inte. Det blir okrossbart, outgrundligt, oförbätterligt. Alternativet till lidande, eller åtminstånde till risken för lidande, är fördömelse. Det enda stället utanför himlen där du kan vara helt skyddad från alla kärlekens faror och störningar är helvetet.
Kärlek medför alltid besvikelse och smärta.
Det är främst den sista raden som jag funderar över, kärlek är ju något så oerhört fantastiskt. Men det kan samtidigt vara det värsta tänkbara. Tänk att något så bra, kan vara något som gör så oerhört ont också. Jag vet inte egentligen vart jag vill komma med detta, annat än att presentera eftermiddagens syssla. Läsa och försöka förstå. Egentligen är det nog inte så svårt att förstå, men analysens afton är verkligen här.
Boken jag läser just nu är "Kärleken jag längtar efter" av John Ortberg. En bra bok. En bra författare. En bra grej att ägna en regnig eftermiddag åt. En bra syssla när man inte vet vart livet egentligen ska bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar