Att springa ensam har jag verkligen upptäckt i veckan är sjukt tråkigt, man orkar så mycket mindre alltså. Det jag saknar här hemma är någon att springa med, verkligen plågas med till tusen. Känna hur svetten rinner och känna att jag verkligen inte orkar mer, men kan inte vara sämst så jag fortsätter ändå!
Idag läste jag i min kära vän Linas blogg om hur hon och hennes kompis hade sprungit ifrån en orm. Det fick mig att tänka på den sista gången på Hjälmared som jag och Lina var ute och sprang, då vi så vackert "sprang" ifrån en orm. Vi liksom småjoggade lite, för att Lina hade springit göteborgsvarvet dagen innan, då vi plötsligt hörde lite prassel från löven på höger sida. Där skådar vi en stor svart orm som kommer slingrande mot oss, vi skriker, viftar med armarna, vickar på rumpan och liksom inte ens springer utan gör något helt annat för att så fort som möjligt ta oss därifrån.
Fort och fort, det gick det ju inte. Men vi tänkte att det gick fort när vi gjorde så. Ja, vi kan ju vara lite smått roliga vi alltså.
Tillsammans med Lina har jag sett alla ormar jag nånsin sett i mitt liv och varje gång har det varit när vi sprungit och varje gång har vi skrikit lika mycket. Som om ormen skulle äta upp oss.
Tänk om jag hade någon att skrika med, då hade löpningen blitt roligare ;)
Fast som en parentes så sprang jag över milen ensam igår och jag liksom bara flög fram. UNDERBART!!!
Hahaha! Härligt inlägg Elina! Vi såg endel äckelormar i våras du! Vår ormpanikspringstil är som du skrev inget att skryta om. ;)
SvaraRaderaÅh, så gött att du flög fram igår! Vi verkar kunna pricka formen på samma dagar, gick jättebra för mig igår oxå! :) Hoppas, hoppas, hoppas vi kan träffa nästa vecka! Saknar dig! Puss!