Låt oss leva våra liv i varandra

Jag har suttit och lyssnat på musik nu ett tag och läst gamla blogginlägg från min andra blogg. Där skrev jag en hel del om mina vänner Tove, Emelie och Cilla och det hade jag minsann tänkt göra nu också. Vilka fantastiska människor!

Tänk att det skulle bli så att tre lite smått knäppa tjejer skulle födas på ungefär samma gård, få samma intressen och leva sina liv i varandras. Det kan jag inte annat än att tacka Gud för. Det finns inga som helst människor som vet mer om mig, som kan mer om mig eller som har varit med om saker med mig, som tove och emelie. Dessa människor har alltid följt med mig i livet. Sen en vacker dag kom en till fin människa med i vårt "gäng". Denna flicka hette och fortfarande heter Cilla.

Som liten hade jag en dröm, och den drömmen var att alltid få vara tillsammans med dessa fyra människor (ska jag vara ärlig så finns den drömmen kvar fortfarande). Jag drömde om att bo på samma gård, jobba på samma ställe, göra alla saker tillsammans, köra samma bil, få barn vid samma tidpunkt, ta studenten tillsammans, ja allt ni kan tänka er. Den drömmen finns kvar fortfarande, men jag har börjat inse att den drömmen inte kommer bli mer än en dröm. Idag inser jag att vi aldrig kommer ta studenten tillsammans, vi kommer aldrig gå på samma bal, åka bakom samma traktor eller skrika "för vi har tagit studenten, fy faaaan va vi är braaaaa" tillsammans. Och kanske gjorde det inte något att vi inte gjorde detta - så länge vi vet att vi faktiskt har varandra.

Och det gör ont i mitt hjärta när vi inte alltid kan vara tillsammans. Jag saknar stunderna vi har lekt alla de möjliga lekar man någonsin kunnat tänka sig. Jag minns speciellt alla de gånger vi åkt skoter, båt och byggt koja. Allt detta i vår fantastiska barnby Böle, jag saknar det. Om man kunde backa bandet skulle jag göra det hundra gånger om.

Men visst har vi sagt så, vänner föralltid?! Visst har vi sagt att vi ska hålla ihop, även fast vi går skilda vägar? Och medan tiden rullar på, visst kan vi se tillbaka på alla de minnen vi har tillsammans?! Vad som än händer, vilka vägar vi än tar, hur många familjer vi skapar, hur många jobb vi tar, vilken utbildning vi väljer - Vänner föralltid.
Snälla, låt oss alltid leva med liven i varandras och ständigt beroende av varandra.

Och visst vet ni om att ni alltid kommer finnas långt inne i mitt hjärta. ÄLSKADE VÄNNER!